Men hur ska jag då kunna lära mej att leva med dom? Det gör ont. Jävligt ont. Förlåt, att svära gör inget bättre.

Jag är bara så lam på alla dessa förbi flygande ting som ingen kan stoppa.

Jag vill glömma allt, fast ändå inte. Du har format mej, utan dej hade jag inte varit den jag är idag. Sakta i backarna nu, jag ger dej inte all cred. Men på ett hörn är du med. En kant har du format till en rundning. Historian är fin. Jag skulle nog gå tillbaka och göra allt samma igen. För meningen var det nog inte. Du och jag. Utan bara våran historia. Våran sammankoppling i livet för att sedan bli något annat. Något annat med en helt annan mening.

Inte den meningen som vi två först trodde var det rätta. Utan som något omedvetet som vi båda var tvungna att bygga upp.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur mycket du har kämpat i detta? Hade jag slutat att existera i ditt liv, hur mycket hade jag då funnits i ditt nu? 
Det kanske är jag som går och lever på detta uppbyggande som egentligen bara är en illusion.

Finns det något värde i det vi har nu?

Jag saknar dej varje dag. Ibland som det var förut, ibland som nu.Oftast som nu. Det ska kommas fram.