ur högtalarna hörs Kent - Innan allting tar slut på repeat, om och om igen. Meningen i refrängen gnager sig fast inombords " Är du lycklig nu?"
Jag tar fasta på frågan som om den var till mej, försöker lista ut om jag verkligen är det.
Men kommer fram snabbt till svaret att: Ja, det är jag! Jag är lycklig nu!
Vad har jag verkligen att klaga på. Men om spekulerar djupare i frågan så har jag faktiskt ingen aning. Kunde varit lyckligare, men jag är väl nöjd. Jag har tak över huvve, jag har mat i kylskåpet( ibland iaf), jag har underbara vänner runt omkring mej och jag har familj(er) runt om. Jag borde vara världens lyckligaste.
Undrar varför jag ens tvekar på frågan?