Kan inte sova. Kan inte slappna av. Ska upp om några timmar och digitalklockan vid bordet skrämmer mej. Jag vågar inte blunda, jag vågar inte slappna av. Rädslan att somna in gnager. Ensam, alldeles ensam. Människor passerar hand i hand förbi när jag sluter mina ögon. Mitt liv står still. Jag står still. Hur kan man känna sej så ensam fast man är så älskad? Hur kan man känna sej så tom när man är fylld med så mycket? Varför är nattens ensamhet så stark? Varför har det ens någon betydelse? Hur kan man känna sej tragisk bara genom det? Mitt liv spinner runt likt ett hamsterljul. Helt utan mening. Runt, runt och runt. Vad är det som fattar i mitt liv? Varför är mina känslor  som en berg- och dalbana? Varför ska jag tycka detta är jobbigt? Varför är det så svårt?
Mitt liv är som en skör tråd just nu. Mitt liv är messerabelt. Det borde inte vara det (och det är antagligen inte det heller) men det känns så. Har jag ens rätt att känna så? Har jag ens rätt att må dålilgt? Jag önskar jag vore trött, få kunna somna in i stillsamhet och tacksamhet för mitt liv. Att tycka mina ensamna nätter är rätt ök,rätt skönt att få sprida ut sej i en stor säng och kunna snarka så högt man bara kan. Jag önskar jag kunde.